VKV Museum

Anita K2 växte fram ur modellen Sländan och började tillverkas 1936. När Ankers dotter Anita föddes året därpå fick kajaken sitt namn.

De första exemplaren byggdes i grankravell på spant, men snart övergick produktionen till formlimmad, autoclavpressad fanér.

På 1960-talet introducerades glasfiberarmerad plast, vilket gjorde kajaken mer hållbar och underhållsfri. I detta material tillverkas Anita K2 än idag – efter mer än 85 års produktion, en livslängd som saknar motstycke i kajakhistorien.

Anita K2 är känd för sin unika kombination av fart, stabilitet och lastkapacitet, vilket gjort den till en favorit bland långfärdspaddlare världen över.

Modellen har använts av National Geographic på expeditioner i Alaska, Japan och Korea och har med rätta fått smeknamnet ”Kajaksportens drottning”.

Kort efter att produktionen av Anita K2 inletts skapade Anker en enmansversion – Anita K1. Modellen fick snabbt ett varmt mottagande av paddlare som ville ha samma eleganta linjer, goda fart och sjöegenskaper som K2:an, men i en mer personlig och sportig form.

Under åren har Anita K1 tillverkats i flera olika material och byggnadssätt. De tidigaste modellerna byggdes i grankravell på spant, senare även med granbordsläggning. Med introduktionen av formpressad mahognyfanér blev kajaken både lättare och mer vridstyv.

På senare tid har den utvecklats vidare i glasfiber, kolfiber och avancerade kompositmaterial, vilket ytterligare förbättrat hållbarhet och prestanda.

Anita K1 är än idag mycket populär, särskilt bland erfarna kanotister som uppskattar en kajak som kombinerar snabbhet, precision och klassiskt hantverk med modern teknik. Den är ett tydligt exempel på VKV:s förmåga att förena tradition med innovation.

VKV 42 var i strikt mening ett experiment – därför är beteckningen inte helt självklar. Idén föddes 1942 när Anker, inspirerad av amerikanska sjöflygplans pontoner han sett på Lucernasjön under kriget, ville prova formpressad fanér till kajaker.

För första gången spändes fanéret över en form med stålband. Försöket misslyckades: skrovet sprack och delaminerade, och bygget fullföljdes aldrig. I stället hamnade skrovet på fabrikens vind – där det låg tills Kåre fann ”liket” 2020.

Formgivningen var djärv och för tankarna till skärgårdskryssare. Enligt Ingvar var Anker vän med konstruktören Tore Holm i Gamleby, och det är lätt att se släktskapet i linjerna – skapade för fart i krabb sjö. VKV 42 var före sin tid men alltför rank även för dåtidens elit, och gick därför aldrig i produktion. Den blev i stället förebild för VKV 43 och VKV 45 med snarlik form men bredare vattenlinje.

Skiftet i tävlingskulturen bidrog också: från långlopp på sjöar mot banpaddling på slätvatten, där toppfart prioriterades framför grovsjögenskaper.

Återupplivningen: För att kunna prova modellen på vattnet kläddes skrovet utvändigt med glasfiber, PU-lackerades och förstärktes invändigt med kolfiber. Modernt extra stort stålroder, kolfibersits och pedaler monterades. Däckets bomullsduk lackades med aluminiumfärg – enligt Anker den bästa för dukspänt, och sannolikt samma typ som användes på zeppelinare tack vare god hållbarhet och ljusreflektion.

På vattnet bekräftade provpaddling med Calle Sundkvist att detta är en av Ankers mest fulländade designer för snabb, lätt färd även i stökig sjö – ett litet mästerverk trots sitt misslyckade ursprung. Kort därefter slog autoklavpressad fanér igenom och satte riktningen för framtida VKV-byggen.

Kå Ett 45 ritades av Otton Von Svoll under 1940–50-talet och finjusterades av Anker innan modellen kom i produktion.

Tanken var en enhetstyp för klubbar – påhejad av kanotförbundet – där flera tillverkare skulle bygga samma skrov för rättvisa tävlingar. I praktiken blev det framför allt vi som byggde modellen i oförändrad form.

Många exemplar såldes som byggsatser, både med och utan däck samt med dukklädsel där så önskades.

Kajaken är relativt stadig och en utmärkt motionskajak. Dess linjer låg dessutom till grund för den senare ”Kåre”-kajaken som lanserades 1968.

Efter framgångarna med VKV 45 började Anker fundera på om det gick att skapa en ännu snabbare tävlingskajak. Resultatet blev VKV 48, lanserad 1945 men namngiven för att inspirera inför OS 1948.

Modellen blev en omedelbar succé – snabb, lätt och välbalanserad – och tillverkades i över 1 000 exemplar under 35 års tid.

Den användes flitigt på tävlingsbanorna, där många paddlare erövrade både SM- och VM-medaljer.

Än idag finns många 48:or kvar, numera ofta som uppskattade motionskajaker, men de bär fortfarande på arvet av en av VKV:s mest framgångsrika tävlingsmodeller.

Visa originalbroschyren från 1948

VKV 58 presenterades 1958 men blev tyvärr ingen försäljningssuccé – endast åtta exemplar byggdes innan projektet lades ned, främst för att modellen låg före sin tid.

Skrovet är extremt spolformat och tänkt att plana vid högre farter. Detta fungerar bäst kring ca 10 knop, medan prestandan vid lägre farter blir sämre. På 1950-talet var paradgrenarna 10 000 m och 1 000 m, vilket gjorde att konceptet inte kom till sin rätt.

På senare år har kortare sprintdistanser 200 m och 500 m blivit vanligare; med en modernisering – särskilt av det brett placerade paddelisättet som idag upplevs för brett för moderna kanotister – hade VKV 58 sannolikt passat bättre in.

Hur som helst är det glädjande att ett exemplar finns bevarat – paddelbart och värt att beundra för sina slanka linjer.

Inför OS i Japan 1964 bestämde sig Ingvar för att ta fram en ny tävlingskajak och samarbetade med Anker. Med Ingvars fördjupade kunskaper i hydro- och aerodynamik skapades VKV 100, färdig 1962. Namnet valdes för att få tre tecken på varje sida av akterdäcket.

Resultatet blev en fullträff. De flesta elitkanotister som testade modellen satte personliga rekord. Vid OS i Tokyo paddlade 19-årige Rolf Pettersson hem guld i en VKV 100.

Modellen blev en enorm framgång med över 300 SM-guld, flera VM-guld och deltagande i fem olympiska spel. Totalt byggdes 1 047 exemplar, men exporten fick begränsas på grund av hög efterfrågan i Sverige.

År 1979 upphörde träproduktionen när nya epoxiregler infördes. Året därpå inleddes en ny era med glas- och kolfiberarmerade modeller, där VKV 101 och Anita K1 kom först, följt av VKV 102 – inspirerad av tidigare träkajaker.

VKV 101 är plastvarianten av VKV 68. När modellen togs fram under 1970-talet användes VKV 68a som plugg. Hörnen rundades av för att skrovet lättare skulle släppa ur formen, men i övrigt behölls karaktären som redan gjort 68:an så populär i landets kanotklubbar.

Resultatet blev en succé – VKV 101 såldes i stort antal över hela Sverige. Kajaken är en snabb motionskajak för paddlare som inte väger alltför mycket och har även visat fina resultat i långlopp för dem som föredrar lite stabilare farkoster.

Många ungdomar lärde sig balansera i 101:an innan övergången till smalare racingkajaker, och även elitkanotister använder den gärna under kallare årstider för tryggare vinterträning.

Precis som flera av VKV:s modeller är VKV 101 tidlös – ett bevis på hållbar design och fantastisk känsla på vattnet.

Anita K2 Composite är den aktuella kompositversionen av VKV:s legendariska tvåmanskajak. Skrovet bygger på originalets beprövade linjer – känd för att bära last, hålla kurs och ändå kännas levande – men i modern glasfiber/komposit för hög hållbarhet och minimalt underhåll.

Den generösa volymen gör Anita K2 Composite idealisk för långfärd, expedition och familjepaddling. Kajaken bär två paddlare plus packning utan att tappa gången, och det lugna rörelsemönstret ger trygghet även i grov sjö. Kombinationen av fart, stabilitet och lastkapacitet har gjort Anita K2 till en referens bland tur-K2:or världen över.

När två personer vill dela samma kajak – med god komfort, tydlig säkerhetsmarginal och klassiskt VKV-flyt – är Anita K2 Composite ett naturligt val. En tidlös långfärdsklassiker i modern kostym.

Yoo-A-Kim föddes under en paddeltur i S:t Anna skärgård när Ingvar och Kåre Ankervik var ute i familjens Anita K3 – VKV:s tremanskajak. Kåre satt i den främre sittbrunnen, Ingvar i den bakre, och packningen placerades mellan dem. För familjepaddling var det en idealisk lösning – man slapp slå ihop paddlarna, något som ofta sker i vanliga K2:or. Under turen såg Ingvar dessutom en grupp kanadensare i farleden, vilket blev den direkta gnistan till att skapa Yoo-A-Kim.

Modellen byggdes 1983 och räknas som en av Ingvar Ankerviks mest geniala konstruktioner. Den skapades nästan helt från grunden och saknar direkta motsvarigheter på marknaden. YooAKim är på många sätt en korsning mellan kajak och kanadensare – men med kajakens effektivitet och smidighet bevarad.

Skrovsidorna rymmer flyttankar som ger en mycket styv konstruktion i alla riktningar. De är så starka att man kan stå på sargerna i mittbrunnen utan att skrovet ger efter. Flyttankarna samlar även upp inkommande vatten i mitten, så att det inte slår ut mot sidorna – ett vanligt problem i öppna båtar. Varje flyttank rymmer cirka 80 liter luft, vilket ger omkring 160 liter total flytkraft och gör kajaken nästintill osänkbar. Sitsarna är monterade direkt i flyttankarna, vilket ger en hög och bekväm sittposition. Trots detta är kajaken mycket stabil tack vare sin breda form och stora volym i förskeppet – något som är avgörande när paddlarna sitter långt isär med tung packning mellan sig.

Där många K2:or är uppskalade enmanskajaker med för låg sittställning, är YooAKim en helt självständig konstruktion. Den kan snarare beskrivas som en däckad kanadensare – men mer kajak än kanadensare, eftersom den paddlas effektivast med dubbelpaddel och roder. Roderfunktionen är dessutom ovanligt välbalanserad; många tillverkare använde på den tiden för små eller klena roder på långa skrov, men Yoo-A-Kim svarar precist och tryggt i alla väder.

Modellen är, såvitt känt, den enda kajak i Sverige som godkänts av Sjöfartsverket. Ett av kraven var vattentäta skott som inte fick punkteras med luckor – något som visar på den höga säkerhetsnivån i konstruktionen. Några allvarliga incidenter har aldrig rapporterats, även om enstaka landolyckor vittnar om den robusta vikten på cirka 45 kg. I sjön däremot upplevs Yoo-A-Kim som mycket lättdriven, stabil och trygg.

Namnet YooAKim är en sammansättning av namnen på Yoo och Kim – Kåre Ankerviks syskon. Systern Yoo gick tyvärr bort alltför tidigt, och kajaken blev en varm hyllning till båda. Kåre hade redan fått sitt namn på modellen VKV Kåre, så med YooAKim blev balansen mellan syskonen fullständig. Till skillnad från den tidigare kajaken var det här barnen som gav namn åt kajaken – inte tvärtom.

Yoo-A-Kim har använts i både uthyrning och expeditioner på Grönland, Svalbard, i Biscayabukten, över Östersjön och till och med runt hela Sverige – långt innan Havspaddlarnas Blå Band existerade. Den har dessutom byggts i flera varianter: som segelkajak, motorversion och som en förvånansvärt effektiv roddbåt.

Även Försvarsmakten använde Yoo-A-Kim. Kustartilleriet nyttjade modellen för att jaga grodmän – ibland med hundar i mittbrunnen – och kustjägarna visade intresse för en egen variant, som dock aldrig förverkligades. Under början av 1990-talet försökte även militära aktörer köpa in modellen i samband med Gulfkriget, men någon leverans blev aldrig aktuell.

Många barn, hundar och äventyrare har tillbringat sina första turer i en YooAKim. Modellen har burit familjer, expeditioner och berättelser genom generationer. Konstruktionen är, liksom många andra VKV-kajaker, tidlös, trygg och genial – ett stycke svensk ingenjörskonst som förenar fantasi, funktion och familj.

VKV Seagull Offshore föddes 1993 ur vår Seagull-modell, som senare fick namnet VKV Seagull Élite för att skilja syskonen åt. Namnet Offshore – ”utanför kust” – kändes mer träffande än det generella ”hav”, eftersom få faktiskt paddlar på öppet hav. Debatten om vad som är ”havskajak” gick het då och har väl aldrig riktigt stillnat. Samtidigt var Seagull Élite för rank för nybörjare och för dem som ville slippa tröga, roderlösa och svårpaddlade kajaker.

Offshore ritades därför med bredare 0-spant och vattenlinje samt mer volym – men behöll VKV:s lättdrivna känsla. En fena lades till för bättre kursstabilitet, något som många paddlare utanför racingkulturen efterfrågade.

Modellen har gång på gång visat sin kapacitet i långfärdssammanhang. Tittar vi på statistik från Havspaddlarnas Blå Band (HBB) framträder en tydlig bild: Offshore sväljer mer packning än många andra kajaker och upplevs som pålitlig, trygg och snabb nog för att hålla tempo under långa dagar. Otaliga expeditioner och äventyr har genomförts i denna modell, och berättelserna från när och fjärran fortsätter att inspirera. Precis som sina systrar är Offshore tidlös – en trygg följeslagare för stora och små äventyr där packutrymme och sjöegenskaper verkligen räknas.